Grunden i en bra berättelse är att ha personer som känns verkliga och inte som om de bara vore påhittade. Men hur går det till att skapa en komplex karaktär som läsaren faktiskt börjar tro är verklig – åtminstone under berättelsens gång? Jag tänkte dela med mig av hur jag gör, men kom ihåg att det finns lika många sätt som det finns författare.

I den här artikeln kommer jag att använda mig av David Berg – huvudpersonen i min bok De försvunna. David Berg är en intressant karaktär på många sätt och genom att gå igenom lite hur jag tänkte med honom kan jag ge lite insikter i hur jag skapar en komplex person som jag sedan låter hamna i spännande situationer.

De försvunna är dessutom ett bra exempel på ett annat sätt – det är en övernaturlig berättelse och en klassisk spökhistoria. Den sortens berättelser kräver synnerligen verklighetstrogna karaktärer, eftersom det övernaturliga är svårt nog att tro på. Kombinerar vi trovärdiga karaktärer med otroliga händelser blir det oftast en väldigt bra kombination.

Så, hur gör man då?

Till att börja med – och det här rådet tror jag är det absolut viktigaste – måste du börja se dina karaktärer som verkliga personer. Tänk på dem som någon du känner, som du egentligen berättar om. Om du kan se dina karaktärer framför dig så kommer läsaren garanterat också att göra det.

Därefter är det bara att gräva. Tar vi vår vän David Berg så visste jag från start att han skulle vara polis. Men inte bara en polis utan en polis som har det svårt. Han har förlorat en dotter och han är djupt nere i sin sorg. Egentligen lever han inte, utan han bara överlever. Ändå arbetar han som polis och han kämpar med att inte fullständigt gå ner sig i sin sorg.

Anledningen till att han fortsätter kämpa är att han har en dotter till – som lever – och han har sin fru. De försvunna är således inte bara en spökhistoria, utan också en berättelse om att uppleva svår sorg. Hur gör man för att gå vidare när man inte ser någon mening med det? Hur fortsätter man leva fastän man måste?

Då har vi Davids grundutmaning här i livet klar (och även hans utmaning på ”andra sidan”, men för att få veta mer om den får du läsa boken), men det räcker förstås inte med det. Innan jag sätter igång med att skriva berättelsen behöver jag veta mer om honom. Var växte han upp, hur var hans relation till sina föräldrar, varför blev han polis, vad håller han på för fotbollslag, vilka filmer gillar han, hur träffades han och Charlotte (hans fru), vad gillar han att läsa, att äta eller dricka, och så vidare …

Genom att fundera över de här frågorna, inklusive hur han klär sig när han är ledig och många andra attribut och bakgrundsfakta, sätter jag mer kött på benen. Han blir tredimensionell. En hel del kommer aldrig användas, det är bara små detaljer som dyker upp här och där som används av Davids bakgrund.

Det lite kusliga med att skriva berättelser och se sina karaktärer som verkliga är att de faktiskt får liv när berättelsen skrivs. David gör sådant jag inte hade räknat med och jag får reda på saker om honom som jag inte hade förberett. Det finns de författare som tycker det här är nonsens och det får de gärna tro, men för min del är det precis så här – och jag är inte ensam. Astrid Lindgren sa samma sak om att Jonathan lämnade Skorpan ensam i Körsbärsdalen och Stephen King har flera gånger nämnt exakt det här. (Ett kul sidospår är att Astrid Lindgren en gång skrev ett brev som svar på alla barn som undrade om hur det gick i Nagilima – du kan läsa brevet här.)

När jag har mer koll på David funderar jag över hans styrkor och svagheter – men framför allt över vad hans största utmaning är i livet. Jag har ett tydligt tema och några utmaningar med sorgearbetet, men det finns en hel del till (som jag inte kan skriva om, då avslöjar jag handlingen i De försvunna). Det som är viktigt är att vara konsekvent mot Davids natur, och här finns en hel del av olika typer av konflikter, både inre och yttre.

Till sist, det viktigaste är det råd jag började med. Se på dina karaktärer som verkliga. Jag har inga problem att se David framför mig och jag kan till och med föreställa mig en konversation med honom (nej, ring inte de som har tvångströjor, jag är inte galen – jag är bara författare). Det mest kusliga av allt är att jag har heller inga problem att föreställa mig de försvunna …

Gillade du inlägget? Missa inte kommande!