Gunvor Härenstam började skriva korta noveller 2013. Hennes berättelser är med ett undantag fiktiva men alltid verklighetsnära. Novelltävlingar och skrivarkurser förde henne vidare och resulterade i medverkan i fyra antologier och en andraplacering i Tidningen Skrivas sommarnovelltävling 2017 med novellen Gränsen.
Det kändes märkligt att nyss ha givit ut en bok vars genomgående tema handlar om en jordbävning, när jag först fick höra om katastrofen i Turkiet och Syrien. Jag satt i bilen på väg hem från Smålands litteraturfestival i Värnamo, min födelsestad, när radion berättade om den stora naturkatastrofen.
En surrealistisk våg sköljde över mig och jag tog ett hårdare tag om ratten. Var det här dagens eko eller hade jag fått in en uppläsning av ett apokalyptiskt drama? Barrskogen fortsatte att susa förbi på sidorna och motorvägen låg platt och monoton mot Jönköping. Men de karaktäristiska tre tonerna följt av ekots typiska nyhetsröst fick mig att motvilligt förstå. Det var sant. En jordbävning långt mer omfattande än i min bok, hade just inträffat i verkligheten!
Medan min bil strävade hemåt ökade antalet bekräftade döda och erbjudanden från FN och andra om hjälp att gräva fram överlevande, började strömma in. Ännu var bara min hjärna övertygad. Känslan var fortfarande orealistisk.
För bara två dagar sedan hade jag suttit vid mitt bokbord i Gummifabriken och pratat med många om min senaste bok och berättat om jordbävningen i den grekiska staden Rion, som orsakade en liten flickas ensamma vilsenhet bland rasmassor och betongdamm.
Hur många små barn irrar omkring i katastrofens spår i Turkiet och Syrien? tänkte jag. Och hur många hjälparbetare står inte just nu och röjer bland betongklumpar på jakt efter överlevande precis som Zara och hennes team i min bok Ur sprucken jord?
Min berättelse blev påtaglig och närgången där jag satt och körde med bilradion och skogen utanför fönstret som enda sällskap. Men visst förstod jag att skillnaden är avgrundsstor mellan en fiktiv jordbävning och en verklig. Det ohyggliga lidandet i den verkliga världen med döda, skadade, hemlösa och vilsna, fick min tanke att snurra.
Kanske kan det från ett barns perspektiv upplevas så här? Läs eller lyssna till min novell Bördan som är upprinnelsen till Ur sprucken jord! Du hittar även Bördan i sin helhet längre ner.
Jag kände att flickan behövde räddas och få ett bra liv, så jag skrev Ur sprucken jord. Den som räddade henne var Zara, hjälparbetaren. De skulle aldrig glömma varandra.
Tack för att du tog del av mina tankar!
Gunvor Härenstam
En brokig skara människor, Vulkan förlag, (Novellsamling) 2016
Hjärtat fick tala, Vulkan förlag, (Drama) 2016
Hitta hem, Type & Tell, (Drama) 2018
Ur sprucken jord, Miramir förlag, (Drama) 2022
En närmare presentation av Gunvor hittar du i länkarna nedan:
Bördan
Stenen börjar bli alltför tung att bära. De ojämna kanterna skaver på Nadjas händer och armar. Stenen får inte kana ner. Den skall vara vid hennes hals så att hon kan lägga kinden emot den och drömma sig bort. Runt hennes sandaler virvlar det upp vit sand för varje steg hon tar. Den vit- och blårandiga klänningen bär tydliga spår av smuts, där kroppen mött marken när hon legat och sovit. På vissa ställen är den trasig. Klänningen och ett par mjukbyxor är allt hon äger – förutom stenen. Det är fortfarande varmt, men kylan kommer krypande – särskilt på nätterna. Nadja tar ett djupt andetag och anstränger sig lite till för att orka hålla stenen nära hjärtat så att hon kan krama den hårt. Den tvingar minnet att hålla fast vid lukten av rena lakan och mammas hår. När monster låg under sängen eller mardrömmar gastkramade henne var det så skönt att få krypa ned hos mamma, snurra hennes hår, borra ned näsan mot hennes hals och känna hennes armar runt hela kroppen.
Varje kväll är stenen hennes huvudkudde och varje morgon inser hon att en ny dag också behöver trygghet. Hon sträcker på sig och plockar upp stenen igen. Orken i den lilla kroppen sipprar ut dag för dag.
Morgonljuset lyser på klänningen och mjukbyxorna. De har fått nya fläckar. En reva gapar stort vid klänningens högra axel. Nadja börjar gå, men fötterna känns som bly och i hjärtat regerar uppgivenheten. Hon sjunker ner i gruset igen. Det är två dagar sedan hon ätit något. Blicken faller på stenen. Hon bara måste orka bära den, bara en dag till. Nadja drar den till sig, smeker den med handen och för den skrovliga ytan mot sin kind.
Drömstenen lockar fram bilden av huset, köket där allt var vitt, en alldeles för liten hall med många skor i alla storlekar och toaletten som egentligen var ett dass vid en skuggig vrå av gården. Så för drömstenen Nadja till hennes sovrum. Hon minns hur hon varje kväll tittade upp i taket.
En kväll i skymningsljuset kunde hon nätt och jämt urskilja en spindel som beslutsamt spann sin tråd från taket. En tunn tråd var allt den hade att hålla sig till. Spindeltråden började gunga lite. Bredvid hängde taklampan. Den svajade. Ibland kunde den göra det när det blev tvärdrag, men ingen dörr var öppen – inte något fönster heller.
Nadja försökte sova. Kanske slumrade hon till en stund för att lite senare vakna tvärt av kraftiga skakningar. Tak och väggar rasade! Tunga stenar störtade in i köket, i hallen på alla skorna och i de andra sovrummen. Höga dån och skrik skar genom luften. Sedan bredde en otäck tystnad ut sig. Nadja blev som förstenad.
Hon minns inte hur lång tid det gick innan hon drog på sig sin klänning och sina mjukbyxor, fick tag på ett par skor och tog sig ut genom ett fönster. Allt var overkligt. Mörkret låg kompakt över rasmassorna som varit hennes hem. Tveksamt började Nadja plocka i högen av stenar. Det var då hon mötte mammas stela blick. Nadja stirrade rakt in i hennes ögon, ingen blinkning, ingen rörelse. Tomhet. Nadja kände sig osynlig. Rädslan skakade henne inifrån.
Mammas kind vilade mot en ojämn, rödbrun sten, täckt av damm. Den sträckte Nadja ut sin hand emot, lirkade ut den och höll den nära sitt hjärta. Då skakade marken igen och hon flydde. Det enda hon fick med sig var stenen.
Nadja väcks abrupt ur sin dagdröm av att en bil tutar i närheten. Hon reser sig långsamt, känner stenens skrovliga yta mot sin kind och försvinner planlöst in i den förstörda staden.
