Idag gästas bloggen av författaren Christin Ljungqvist.
Författare på heltid, men vad ska hända nu?
Det är dags att läsa Austin Kleon igen, författaren jag blev tipsad om av en musiker tillika kollega när vi båda jobbade på Akademibokhandeln, Frölunda Torg, Göteborg. En kollega jag för övrigt hade stora delar av skapandeprocessen gemensamt med, trots att han var basist och jag författare. Jag har ögnat igenom både Stjäl som en konstnär och Visa vad du kan ett par gånger nu, i jakt på en bit text till den här texten, men hittar den inte! Så jag drar mig till minnes att det handlar om vad nästa steg ska bli. Om att se sitt liv som en bok eller en serie eller film, och föreställa sig vad som borde ske härnäst, vart allting pekar. Nu ska jag berätta mitt liv som en bok:
Jag heter Christin Ljungqvist, född 1983, äldst i syskonskara på tre, uppvuxen i Vallda söder om Göteborg. Hela livet har jag bråkat med/haft tillgång till en rik fantasi, ett djupt inre liv. Lyckligtvis blev jag författare 2012 (Kaninhjärta, Gilla böcker/Lilla Piratförlaget) och kunde legitimera mitt dagdrömmeri.
Debuten i sig är en filmisk scen: 2011 harvade jag i en sko- och väskbutik, och tog emot det där telefonsamtalet från min framtida förläggare inne på det dammiga lagret. Likaså vissa stunder innan debuten, exempelvis när jag försökte ”skärpa mig”, släppa författardrömmen och gå en paralegal-utbildning, varpå jag reste mig mitt under en lektion termin två och gick ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka.
Ett tag senare klev jag istället på min första skrivkurs med tanken ”ska jag bli författare får jag ta min dröm på allvar”. Och allvar blev det: jag fick mig några rejäla smockor i början, insikter om var i mitt skrivande jag var svag. Det i sin tur räddade min dröm och gjorde den verklig. Jag lärde mig att berätta de åren, koppla känslorna hela vägen ut i fingrarna. Före dess kunde jag bara skriva.
2013 släppte jag Fågelbarn, 2014 Rävsång. Det tuggade på i stadig takt med tidningsrecensioner, intervjuer här och där, nästan-nomineringar till priser och fina, välbehövliga stipendier och extrajobb på bland annat Akademibokhandeln. Men jag upplevde också en platå varifrån jag inte kom vidare. Jag arbetade på en bok om ett framtida Göteborg, för att döva min egen framtidsångest, när jag blev gravid. 2016 kom min första dotter, 2017 släpptes Vita Tigern, därefter dök jag ner från platån. Jag kunde inte skriva, orkade inte skriva. Tankarna var tunna och ytliga av sömnbrist, och lite tid till allt rent generellt. Ändå gjorde jag ett par envetna försök, varpå min förläggare skrev att hon ”har en nyckel” till mitt språk som inte längre fungerar. Mitt språk, mitt flöde var brutet. Och det gjorde ont. När skrivet väl blivit en del av en människa omvandlas det till ett behov.
2020 föddes min andra dotter, och under mammaledigheten kontaktades jag av Nypon förlag (filmiskt!). De undrade om jag ville skriva lättläst skräck för dem och jag svarade ja. Lättlästa böcker är också lättare att skriva, de innehåller färre ord och sidor. Det klarade jag av, trots bebis. Vid mammaledighetens slut landade jag en ny tjänst som webbredaktör/marknadskoordinator på en marknadsavdelning till ett stort, lokalt företag, 5 minuter hemifrån med bil. På jobbet hade jag allt, inklusive en ny sort stress: utsikt över barnens skolor från lunchrummet, engagerade chefer, roliga kollegor, bra betalt, stort, kreativt utrymme, noll tid eller ork för skriv. Inte ens lättlästa böcker! Och nu kommer nästa filmiska scen: jag tänkte lägga ner författandet. Det gick inte längre. Jag var slut. Två små barn, jobb, allt ansvar för hus, trädgård, bilar, vardag som gjorde att jag sjönk ner i soffan om kvällarna när barnen somnat.
Och så tilldelades jag ett 5-årigt stipendium ur Sveriges Författarfond (!!!).
*Abyss/death & rebirth* (https://en.wikipedia.org/wiki/Hero%27s_journey)
Chefen förstod nog när jag berättade om stipendiet med vild, blank blick: istället för att säga ”grattis” sa han ”vad innebär det?”. Det innebar att jag behövde gå ner i tid för att få tid till att skriva, vilket vi försökte med ett tag. Men i längden fungerade det inte, varken för tjänsten eller för min hjärna.
Min avslutade tjänst tillsammans med stipendiet gav mig över ett år som författare på heltid. Lägg till: 40-årig kvinna mitt i livet, fast i ekorrhjulet, utan minsta förhoppning om att någonsin igen befinna sig i den typen av frihet, få den typen av chans. Men jag fick den. Och jag har gjort allt av den.
Jag återuppbyggt min webb, blåst liv i min YouTube-kanal (se längst ner), startat ett månadsbrev (som du kan prenumerera på längre ner) , lagt ner Meta, färdigställt och gett ut min femte och sista lättlästa bok, Skogsfrun tar, samt skrivit på främst två projekt: första boken i trilogi riktad till 9+ (arb.namn Doris, jag själv som illustratör) samt ett romantasy-manus för unga (arb.namn Astrid). Doris har varit en runda hos alla allmänutgivande förlag i landet, vars utgivning är så hårt snörd nu att ”vi tackar nej till manus vi utan tvekan hade gett ut för 10 år sen”, citat förläggare. Nu är manuset bearbetat för en lättläst publik och hos förlag för påseende, med ett förmodat ”ja” any day now … Astrid är också bearbetat – där har en ”uppförsbacke i början” slipats ner och ”språket effektiviserats” enligt ett stort förlags önskemål, vilket jag hoppades att jag tolkade rätt. Även detta manus är hos förlag.
Vad blir då nästa steg? Vad borde ske härnäst, vart pekar allting? I verkliga livet står jag vid en ekonomisk gräns, där jag måste få ”ja” på minst två bokprojekt (= honorar, bokningar) eller ta mig ett vanligt jobb igen. Vore mitt liv dock en bok, serie eller film? Skulle det snarare bli såhär, i elfte timmen dessutom:
Försommarsolen flödar genom bilens fönster. Bortanför motorväg, äng och unga björkar skymtar havet. Christin kramar ratten hårt med händerna och stirrar på bilen framför. Hon ska sitta i kassan på Ica i sommar, kvällar och helger inräknade, och försökte att verka glad inför sin nya chef förut. Men leendet kändes stelt, hela kroppen kändes stel. Ska hon, mamman, sitta där medan barnen har sommarlov? Medan hennes ansikte skymtar förbi på bibliotek, i bokhandlar, i media? Vad ska barnen säga? Vad ska alla säga?
Var hon inte förbi allt det här?
Vilket elefantkliv tillbaka! Vilket bakslag!
Frustrerade tårar bränner i ögonen. Har hon inte förstått vid det här laget? Att bokbranschens topp befolkas av blott några få, lyckligt utvalda?
Telefonen börjar vibrera. Det är ett Stockholms-nummer. Christins puls går upp, men hon har lurats förut av både välgörenhetsarbetare baserade i huvudstaden eller telefonförsäljare. Hon svarar och en kvinnlig röst säger:
”Hej, jag heter xxx och ringer från xxx förlag. Vi har läst ditt manus och är helt sålda, vi vill väldigt gärna ge ut det. Har du tid för ett första möte någon gång i dagarna, så att vi kan prata ihop oss?”
Här hittar du mer om Christin Ljungqvist:
Prenumerera på Christins månadsbrev
Följ även Christin på Youtube:
