Jag har skrivit tolv manus som blivit elva böcker, och den tolfte är på gång (antagen, men ännu inte utgiven). Under den här resan har jag lärt mig en hel del och tänkte dela med mig lite av några lärdomar. Till att börja med är det just meningen ovan som var en av de tidiga lärdomarna, som författare skriver man inte böcker, man skriver en berättelse i form av ett manus som kan bli en utgiven bok. Många pratar dock om att de skriver böcker, vilket rent tekniskt inte stämmer.

Hur som helst, det är bara en semantisk detalj. En annan stor lärdom är att alla förlag arbetar olika. Jag är utgiven på tre förlag och har lärt mig mycket genom att jobba med alla fina människor på förlagen. Ibland håller man inte alltid med om allt, men genom konstruktiv dialog kommer boken framåt. Ibland långsamt, ibland snabbare än man tror.

En annan sak som är intressant är att alla som arbetar redaktionellt är förstås individer, men det tänker man inte alltid på. Så även internt inom ett förlag kan arbetet se olika ut beroende på vem man arbetar med, även om processen i stort är densamma.

Den kanske största lärdomen vad det gäller det redaktionella arbetet så är det ingen tvekan om att det verkligen lönar sig att arbeta genom texten flera gånger. Till och med efter att man känner sig nöjd lönar det sig att ta en vända till. Då blir resten av processen oftast mycket enklare.

Olika redaktörer och förläggare arbetar som sagt olika. Några har mycket mer fokus på dramaturgi medan några fokuserar mer på karaktärernas utveckling. Väldigt sällan har jag fått feedback som jag inte har hållit med om.

Där finns också en annan lärdom. När jag får jobba med proffs som ger värdefull feedback lyfter mitt manus ännu mer. Jag som författare kan ju tycka att berättelsen är klar när jag satt sista punkten på plats, men många gånger går det att finputsa ytterligare. Delvis beror det här på att man blir blind för sin egen text, vilket inte är så konstigt när man läser den om och om igen.

Ytterligare en lärdom är att när boken väl är tryckt och distribuerad så börjar nästa arbete. Nu ska den säljas och även om förlaget gör sin del måste jag som författare göra min del. Ut och träffa folk, dela information om boken (nu är det faktiskt en bok, inte bara ett manus eller en idé om en bok), och göra vad jag kan för att folk ska förstå vilket mästerverk det är jag har skrivit.

Efter (snart) tolv publicerade böcker kan jag säga att jag är författare på riktigt, även om jag i dagsläget inte lever på det här. Det är som sagt svårt att överleva som författare. Konkurrensen om läsarna är stenhård, och den är inte alltid renhårig. Jag upptäckte ganska snart i min resa att det finns gott om författare som inte vill alla andras bästa och som kör med lite fulspel. Jag har väl haft tur som inte hamnat i skottgluggen särskilt mycket, men det har hänt.

Själv försöker jag tänka att det är bra att hjälpas åt. Min fantastiska mentor Diane Karlstrom sa alltid att författarskapet är ensamt nog och att vi alla tjänar på att hjälpas åt. Att skriva tillsammans med någon annan, som jag gjorde med John Romeo-serien, är en annan erfarenhet som jag ska skriva mer om någon gång.

Till sist, att skriva ett manus som blir en bok är ett enormt arbete. Att ta sig igenom nålsögat och få ett kontrakt på en utgivning är enormt fantastiskt och det är en ynnest att få jobba med branschens olika proffs. Jag kan dessutom helt ärligt säga att jag älskar alla mina böcker och jag är glad att jag har så många trogna läsare som hör av sig med uppskattande, värmande ord.

Dessutom (och jag vet att jag har svårt att sluta skriva) måste jag avsluta med att säga att tolv böcker är bara början. Jag har redan en trettonde på gång…