Det är sällan målet som är det viktiga, det är oftast resan, men med ett manus så är det alltid en speciell känsla när man är på väg att färdigställa. Jag har haft fullt upp med mycket, bland annat slutspurt för uppföljaren till Monster, men också redaktörens feedback på Skogsmannen. Samtidigt som jag jobbar heltid …
Jag har alltid sagt att jag ser mitt skrivande som ett maratonlopp. Det är inte varje kilometer som är det viktiga, utan förmågan att låsa fast vid målet och hålla ut till dess att jag passerar mållinjen. Det är en utmärkt liknelse på många sätt, inte minst för att den stämmer väl in både på skrivandet och mina övriga mål i livet.
Nu ska jag villigt erkänna att jag har aldrig sprungit en hel marathon, bara halvmara – som jag dock gjort nästan ett dussin gånger. I år tror jag det blir mitt tolfte Göteborgsvarv, om knäna håller. Jag tror förvisso att erfarenheterna man tar med sig från ett Göteborgsvarv och en halvmara är desamma som för en hel marathon. De är lustigt nog också väldigt väl applicerbara på att skriva ett bokmanus.
Till att börja med gäller det att inse sina begränsningar. Jag tillhör inte dem som springer Göteborgsvarvet på under två timmar. Jag ligger på stadiga 2.15 – 2.20, ibland över och ibland under. Aldrig under två timmar. Kanske kommer det en tid i livet då jag fixar det, men just nu är jag nöjd med den här hastigheten och framför allt är jag nöjd med att ta mig runt.
Samma sak gäller med skrivandet. Jag har visserligen tränat upp min förmåga under åren att skriva mycket på samma gång. Varje skrivsession på sena kvällar brukar sluta på 2000 ord nu för tiden, men det har inte alltid varit så. Övning (träning) ger dock färdighet och precis som med löpningen blir det lättare ju mer man tränar.
Att sedan fördela sin kraft över hela loppet är en annan viktig del i både skrivande och löpning. Skulle jag ge mig på att försöka springa första milen på tre minuter per kilometer (som eliten gör) så skulle jag troligen inte komma mer än ett par kilometer, om jag mot förmodan skulle klara att hålla ett treminuterstempo per km (och svaret är nej, inte ens om det så brann i baken på mig och jag jagades av lejon skulle jag fixa 3min/km).
Därför är det viktigt att i kombination med att inse sin förmåga också tillåta sig själv att ta pauser från skrivandet – även om man har världens flyt. Åtminstone fungerar det så för mig, skrivandet tar kraft och håller jag på för länge och för hårt med att passera min gräns på 2000 ord per dag så kommer jag inte orka längre fram.
Med det sagt, när det här manuset är klart och jag kan skicka in det till förlaget efter de vanliga rundorna med att tvätta texten, så blir det dags för samma sak som efter ett lopp. Fira lite, vila mycket. Sedan börjar nästa projekt och det är redan klart vad det gäller grovplaneringen… Vad det är får ni som följer bloggen veta lite längre fram.
Gillade du inlägget? Missa inte kommande – skriv upp dig på min e-postlista: